Fläckis

Turen ut till MacKieth Hut är en glaciär-tur jag sent kommer glömma. Detta var det absolute värsta, galnaste och roligast jag gjort! Sa jag att det var galet? Här kommer en rapport;

Borde börja denna rapport med att ge en närmare beskriving av de för-möte vi hade i Onsdags. Under detta möte diskuterade vi chanserna över att faktist hitta och nå denna skidhytt som vi så gärna ville till då den ligger väl gömd och 2 mil in på glaciären. Under denna diskussion var jag helt övertygad om att jag skulle fixa att ta mig ut dit med egen maskin, de skulle bli hårt, men jag kunde göra det. Den visionen om mig själv kom att ändra sig en aning under helgen...

Lördag 07.00

Vi möts upp på parkeringen och finner en grupp av 6 glada amatörer redo för tur. Eller frågar ni mig så var vi 5 amatörer och Hank, som gjort en hel del galna saker i Alaska och runt jorden. Till detta lägger vi två fin fina skotrar som de skulle visa sig att vi hade mycket god nytta utav. Vi for ut från Fairbanks och ner till Canwell Glaciare vilket är omkring en 3 timmars körning. Väl där möter vi Jessie, ännu en galen amatör, som försökt sig på turen i torsdags men totalt misslyckats och sovit i bilen tills vi möter honom. Så vi packar skotrarna med vår utrustning och låter Joey och Hank köra i förväg för att lägga ett gott spår för oss på skidor.

Glada i hågen med glaciären i sikte sparkar vi på ordentligt och gruppen delar sig ganska fort. Irmelin och jag tog täten. Skinnen är på och vi tycker att vi har ganska bra fart upp för kullarna där vi skådar flera häftiga mouräner, isgrottor och andra spektakulära formationer ute på glaciären. Efter 3.2 mile (5km) skådar vi första skotern igen. De är här de galna upptågen börjar.

Försök 1; Joey & Jessie på skotern. En pulka med ryggsäck och skidor bakom skotern. Ett långt rep med två knopar för Ayaka och mig att hålla i medan vi åker som på vattenskidor bakom skotern = inget lyckat försök.

Försök 2: Försök 1 igen efter lång diskussion.

Försök 3; Ayaka övertalar Joey att två personer i repet för för farligt. Så hon sitter på skotern med honom men Jessie håller sig fast uppe på packningen på släden och jag står kvar på skidorna i rep änden = GRYMT KUL!

 Efter att flygit över glaciären på detta vis når vi platsen där de dumpade vår packning. Lite mer än halv vägs och lite efter den första skidhytten. Lite efter den första innebär att vi helt eliminerat alternativet att stanna vid denna, vi skulle upp till den andra, MacKieth. Så grabbarna tar återigen vår packning och lämnar oss på våra skidor för en fortsatt tur på ungefär 3 mile. Det är nu det börjar bli jobbigt. Någonstans här inser jag att en 12 miles (2mils) skidtur på lätta klassiska skidor på ett väl preparerat spår är inga problem. En lika lång tur med AT-skidor, skinn och platspjäxor ute på en glaciär är en helt annan sak, en mycket tuffare sak. När dessa tankar blir som värst tillsammans med ett par skrikande höft muskler kommer skotrarna tillbaka. De är nu de blir galet igen;

Jag tar plats i släden bakom skotern. Drar ner mina googles och blir totalt dränkt i snö, men har så kul!

Sedan var det dax att ta sig av glaciären och klättra upp till skidhytten, var nu den var? GPS:en sa en saken men igenting i sikte annat än vita väggar av berg. Hmm... Vi tog fram repen och gav oss ut på det mest riskfylldaste momentet under hela resan. Ta sig av glaciären där alla crevasses (israviner!?) är och till bergsväggen där lavinrisken är som störst. Vi klarade det fint och överlevde en ordentlig klättring upp för en vägg där skidhytten plötsligt låg framför oss, HIMMELRIKET! VI KLARADE DET!

Stugvistelesen var suveränt med mat, sällskap, historier och gott väder. Söndagen ägnades åt lite äventyr runt stugan innan vi packade ihop och började färden ut igen. Lördagens klättring blev plötsligt en grym puder nerfart där jag kramade snön alldeles för många stunder. Detta skyller jag såklart på min bristande skidutrustning men ärligt talat så kan de ha med skidtekniken att göra. Orsakade iallafall inga laviner...

Att ta sig ut från glaciären visade sig bli överraskande lätt. Med lätt nerförslut och vinden i ryggen drog jag av skinnen på skidorna mina och arbetade med armarna för att öka farten för nu flög vi fram!! När vi såg första skidhytten trodde jag inte de var sant, gick de verkligen så fort? Först nere vid sjön mötte jag skotern igen och jag och Irmelin fick varsitt rep och åkte "vattenskidor" på varsin sida av skotern hela vägen över sjön. Vilken otroligt härlig målgång på turen!

Alla dessa olika sätt att använda skotern på var inget de nämde i vår frilufsklass, men nu vet vi! Nu vet jag också mina egna gränser och jag kan säga så här efteråt att jag aldrig hade tagit mig upp till MacKieth om det inte var för skotrarna. En del skulle kalla det att fuska men vi kallar det en himla massa skoj!

Trots en Buffalo-burgare och mer än 10 timmars sömn gör min kropp fortfarande uppror! Denna dag har totalt ägnats åt återhämtning... Så ska jag fortsätta göra nu, i min säng med lite TV och sömn. Godnatt!